ricki

80-talsfamiljen umgicks i helgen. Det vill säga jag, Emma, mor och far. Det vill säga vi som var med på 80-talet. Den enda som vi saknade var kaninen Stampe. Han hedrades med ett fotografi.



Elle tyckte vi var elaka som hellre ville umgås med en död kanin istället för med henne. Men Stampe var en fin kanin. En kanin med karaktär. Och en egen vilja. Att vara fri. Så därför rymde Stampe ofta.


På fredagen bjöd Emma på restaurang. Det var flott. När vi hade varit ute och ätit så hittade vi en ledtråd. Alldeles utanför mitt jobb.



På lördagen utfördes den största av stora vindsröjningar. Under städningen fyllde vi en korridor, ett helt trapphus samt en V70. Vi arbetade så att vaderna värkte och godiset nästan tog slut. Då hade vi ändå två kilo från början. Till och mer mor var igång och sågade till en hylla till vinden. Ett riktigt familjeföretag var vad vi var!

På söndagen skulle det tävlas. Nästan på hemmaplan. Nästan lite jäv. Och det gick bra tycker jag. Orienteringen gick ovanligt bra för att vara mig och löpningen gick sådär. Men det var ju väntat. Kondition kan man inte köpa på tub, det måste man träna sig till. Har jag hört. Efter att jag forcerat backhoppningsbacken uppför blev jag lite mör.



Men jag uppfyllde mitt mål. Jag kom inte sist. Jag kom näst sist.