ricki

Jag städar på kontoret. Jag rensar pärmar. Kan ju vara lite svårt att veta vad man skall spara och vad man skall slänga. Vissa papper kanske borde vara kvar rent kontraktsmässigt. Men ibland är det lätt att veta att man skall slänga. Om det till exempel är papper från 1990. Angående ett jobb på Volvo 850. Känns som om den har utgått ur sortimentet.



1990 var annars året min bror föddes. Ni vet han som tog studenten nyss. 1990 gick jag för övrigt i fyran och lirade "Bästa fyran" och blev sverigefemma. Detta var Långsbro skolas framgångsrika lag:



Dags att öppna nästa pärm.

Just nu går jag och väntar på svar. Från doktor Per-Arne. Jag var och röntgade min rygg på Östra i måndags och nu är jag lite nyfiken på om de såg något på plåtarna eller ej.

Egentligen lider jag av sjukhusskräck men just röntgen kan jag tycker är lite spännande. Och skrämmande. Jag vet. Jag gjorde nämligen ett arbete om Wilhelm Konrad Röntgen på gymnasiet. Och herr Röntgen dog av cancer. Tycker det säger en del.



Fick lägga mig ner på en brits och hade röntgenutrustninen i en treaxlig anordning ovanför mig. Även bordet var treaxligt. Lite kaka på kaka kan tyckas. Men jag var ändå med i matchen när det gäller det tekniska. Sedan såg jag en monitor på väggen. Som visade en massa längder uppmätta i milimeter. Först trodde jag att det hade något men själva röntgenstrålingen att göra men jag tyckte det borde ha mätts i nanometer i stället. Kommer ju ihop lite ifrån mitt skolarbete. Dessa värden på väggen ändrades för varje ny postion de lade mig i men jag tänkte att de hade nog optimerat en våglängd för varje typ av bild de skulle ta. Men så reste jag mig upp. Och blev lite besviken. Ovan för dessa längder stod det en liten skylt att det var bordets position. Det var inte lika fräckt.

Annars minns jag just det arbetet mest för att det var det första arbetet vi skulle lämna in på gymnasiet och dessutom skulle det skrivas på dator (ni som är 80- eller 90-talister kanske inet förstår detta men ni andra kan fortsätta läsa). Familjen Green hade ingen dator. Jag fick traska upp till familjen Lind-berg-lund. Och låna deras dator. En Mac. Och det tog tid att skriva mitt arbete. Och inte blev det snyggt heller. Fick inte till marginalerna. Inte ens vänstermarginalen. Sedan kopierade jag bilder ur en bok (med hjälp av en kopiator)  och klistarde sedan in bilderna (med riktigt papperslim) i rapporten. Här hade jag varit lite förutseende och försökt lämna några "hål" i texten så bilderna skulle få plats. Kan evetuellet vara det fulaste arbetet som lämnats in på Martin Koch.

Idag har jag skickat ett fax. Inte helt utan problem. Fick en massa konstiga meddelanden på tyska. Kände mig lite dum och gick till sekreteraren. Hon fick iväg faxet. På sjätte försöket. Fax känns väldigt omodernt. Typ som Minicall. Senast jag skickade ett fax var när jag var ordförande i Skolidrottsföreningen på Martin Koch-gymnasiet och faxade in laguppställningar inför skol-SM i innebandy. Tror det kan ha varit 1997.

Är tillbaka i Augsburg igen. Tyvärr saknar mitt nya hotell internet. Annars är det ett bra hotell. Ett lägenhetshotell med dubbelsäng och ett litet kök. Femte vaningen och balkong. Fast hissen är lika gammal som min far. 53 år. Ingen ålder för en far, men för en hiss? Känns i alla fall lite skönt att den är byggd efter kriget. Tur att jag inte har hisskräck. Det kunde man inte ha när man gick på Chalmers. Hissen till „tredje vaning“ stannade på alla ställen utan just på ett våningsplan. Man fick klättra eller kräla ur den gröna hissen. Vet inte om det har något med att vi alltid överbelastade den stackars hissen. Tror det. Annars är det väl sig likt här i Augsburg. Försökte mig på lite backträning igar. Långa backar stod det i träningsprogrammet. Ganska svårt i en relativt platt stad. Hittade ett motlut vid hockeyrinken som det tod 75 sekunder att springa uppför. Det fick duga. På fredag får jag finfrämmat. Martin kommer ner och avlägger visit.

Pappa. Jag är lite besviken. Jag har aldrig vetat att det funnits någonting som heter arkar. Hade jag vetat det så skulle jag ha velat haft en. Nu fick jag den upplysningar via På spåret istället. Jag lovar att jag hade varit mer intresserad av pimpling om jag hade sluppit frysa. Nu är jag ju ändå flerfaldig klubbmästare i pimpling men jag måste erkänna att de flesta KM-titlarna har jag vunnit genom lottning. De åren då både jag och Alexandra Westman fick 0 gram.