ricki

hemma.

När man åter igen är en del av SMHI:s femdygnsprognos över Sverige!

Tänka blogga lite om fil idag. Jag gillar fil. Den tyska filen är jag dock lite tveksam till. Den har samma konsistens som gräddfil ungefär. Den är liksom lite separerad också så man måste få en blandning av vätska och „fast“ fil. Bor man på hotell måste man dessutom ösa upp filen med sked. Det är langtrakigt.

Nä, tacka vet jag Falkökpings mejeriers filmjölk. Det är min personliga favorit. Lagom i konsistensen och dessutom säljs den i en sådan där tetraförpackning som man kan stänga till och därefter ruska om filen. Arlas förpackning är totalt värdelös för fil. Inte ens när den är ny gaå det att ruska den för förpackningen innehåller endast en liter fil och ingen luft! Är man uppvuxen i Milko-land så är man. Fast nu börjar ju Milko balla ur och ta efter Arlas förpackningar.

 

Gick förbi ett skyltfönster idag. Och vad fick jag se? Jo, fyra puckelpigor.



Så efter tre år nådde puckelpigemodet även Tyskland. Men vi var ändå först. Jga och mina puckelpigesystrar. Redan år 2006 kläddes vi oss prickigt. Vi till och med tävlade i pricket det året!

Man är äldrig så svensk som när man är utomlands sägs det. Och idag stämmer det verkligen in på mig. Jag började dagen med att se på På spåret och sen på Anja Pärsson. Efter det åkte jag ut till IKEA och åt köttbullar.





Köpte dessutom Pågens kanelgifflar och Malacos Salta sillar. Kom hem till hotellt och hejade fram Björn Ferry till seger (nja, kanske tar mig själv på för lite stort allvar här). Såg sedan en dokumentär med Lars Winnerbäck och nu har jag precis löst melodikrysset. Tror jag löste det trots att jag bara kunde ett enda svar men resten gissade jag mig till och det gick visst vägen. När jag skriver detta lyssnar jag på melodifestivalen 2008 men det vågar jag knappt skriva.

Läste lite mer på mitt kvitto från biljettkontrollanterna och där stod det att anledningen till de haffat mig var att jag åkt "Ohne KK". Utan KK alltså. Hoppsan. Det är myckte man inte visste att man behövde när man åker spårvagn. Var sedan och lämnade in mitt kvitto och då fick jag mitt KK. Kundenkarte.



När vi ändå är inne på spårvagnsåkning i Augsburg bjuder jag på en bild innefrån spårvagnen. Spårvagnen o Augsburg är smalare än den göteborska motsvarigheten och på ena sidan om gången är det bara ett säte istället för två som jag är van vid.



Titta vad mysigt. Ett fönsterbord för två! Lägg gärna märke till klädseln på sätet som går i sann 80-talsanda.

Pappa. Jag är lite besviken. Jag har aldrig vetat att det funnits någonting som heter arkar. Hade jag vetat det så skulle jag ha velat haft en. Nu fick jag den upplysningar via På spåret istället. Jag lovar att jag hade varit mer intresserad av pimpling om jag hade sluppit frysa. Nu är jag ju ändå flerfaldig klubbmästare i pimpling men jag måste erkänna att de flesta KM-titlarna har jag vunnit genom lottning. De åren då både jag och Alexandra Westman fick 0 gram.

En hektisk start på denna fredag. Först sprang jag ikapp med en spårvagn. Det blev oavgjort. När jag väl kom ombord på denna spårvagn åkte jag fast i en biljettkontroll. Det kom fram en äldre tysk herre i uniform och sade något till mig. Jag antog att han menade att jag skulle visa min biljett så jag visade honom mitt månadskort. Han sade något mer. Jag antog att han behövde något mer, tyckte han sa något om ett „grönt kort“. Låtsades inte första och svarade „!´m speaking english“. Då blev han lite ställd. Tyärr pratade hans kvinnliga kollega engelska. Hon berättade att man måste ha ett personligt kort tillsammans med månadsbiljetten. Sen ville hon ha mitt ID-kort sa jag gav henne körkortet. Det var ju naturligtvis inte tillräckligt så de ville ha passet också. Passet hade jag ju inte med mig för hur skulle passet se ut om jag släpade på det till jobbet varje dag i fjorton veckor ? Jag fick ett block och fick skriva ner på vilket hotell jag bodde, adressen till hotellet och telefonnumret. Sedan började den tyska herren skriva in alla uppgifter i sin maskin. Blev lite rädd och tänkte att detta blir nog dyrt. Men den kvinnliga kontrollerskan talade om att jag behövde ta med detta kvitto och gå till ett ställe där de utfärdade sådana där gröna kort. Fick mitt kvitto och på det stod det 40€. Blev lite rädd igen men kvinnan talade om att det var gratis om jag gick dit inom atta dagar. Annars blev det till att betala. Så idag får jag bege mig till Köningsplatz med mitt kvitto. Tyska ordningsmän och ordningskvinnor skämtar man inte med!

Fröknarna som jobbar på mitt hotell brukar ha någonslags folkdräkt på sig. Så på morgonen möts man av en tysk fröken i folkdräkt som frågar om man vill ha kaffe. Lite festligt sådär. I morse hade dock frukostvärdinnan baggy jeans och en långärmad t-shirt. Jag saknade folkdräkten. Så nu vet du vad som väntar när jag kommer hem Martin!

Är i behov av att gå till tandläkaren, kan inte skjuta på det längre nu. Gick in på folktandvårdens hemsida för att leta rätt på numret till folktandvården i Björkekärr. Hittade numret men jag råkade även läsa att klinikchefen heter Rutger Enebarr. Rutger Enebarr, är inte det ett fruktansvärt komiskt namn så säg? Kan inte låta bli att fundera pa om Rutger har några syskon och vad de må heta.

Jobbat länge idag. Vi skulle vara färdiga med en del saker till lunch idag. Klockan 17.00 fick jag mina grejer som jag skulle jobba med. Blev hyfsat klar. Och hyfsat hungrig. Köpte pasta med tomatsås (typ) på ett ställe nära hotellet. Nu skall jag ta och gå igenom kläderna och se vad som skall skickas på tvätt.

Det är liksom inte jag detta. Hämtmat varje dag och låta någon annan sköta tvätten. Jag vill laga min egen mat och ta rätt på min egen skit. Fast just nu känns det rätt okej att lämna iväg träningskläderna efter fyra pass i samma ställ. Luktar inte hallon direkt.

Var det inte jag som skulle tänka på vikten?



Två par blev visst fem par...

Tanten som städar toaletterna här på KUKA luktar vansinnigt illa. Bland det vidrigaste mina näsborrar har varit med om. Och inte nog med det. Hela toalettutrymmet stinker i flera timmar när hon har varit där och städat. Lite antiklimax att toaletterna luktar som värst när de är nystädade,

Idag när jag var på väg hen från djurparken hittade jag Augsburgs spårcentral.  3, 5 och 8 kilometer hade den att erbjuda. Dock erbjöds det inget lyse så jag skyndade mig hon och svidade om till löparstassen. Safeade och tog vagen till spårcentralen och sedan begav jag mig ut på åttakilometersbanan.

Jag vet att jag har klagat på Skatås grusåttan för att den är för flack. Jag lovar att aldrig mer göra det för den kan anses kuperad i jämförelse med Augsburgs åtta. Inte en enda backe på åtta kilometer! Ganska imponerand ehur man lyckas lägga en sådan bana. Fast å andra sidan är hela Augsburg rätt platt.

För övrigt så gratulerar jag IBK till vinsten idag. En viss motståndare ringde efter matchen och avlade rapport.

Så stod det på ett trägaller i morfars garage. Där kunde man stänga in folk. Det berättades hemska historier om detta fängelse. Oturligt nog så satt piltavlan just på detta galler och missade man tavlan var man tvungen att gå i i "buren". Alltid lika läskigt. Men nu har morfar renoverat garaget. Gallret är borta.

Idag var jag och kollade in andra galler. Jag var nämligen på Augsburg Zoo. Nu förstår jag att ni är chokade över att jag ränner på Zoo för andra månade i rad. Och jag som inte ens är djurvän. Men jag måste erkänna att det var mest i brist på annat jag gick dit. Allt annat är ju tokstängt i Tyskland på söndagar.

Dessutom agerade jag lite smart. Jag och Martin hade ett fototema idag. Vi skulle fota en krossad flaska, en grön bil och ett valfritt djur. Och var är bättre att fota djur än i en djuprak? Pratade med honom för ett tag sedan och frågade vad han fotat för djur. En fågel svarade han. Jasså sa jag. Jag fotade en tiger.

Idag när jag åt frukost på hotellet så spelades No stress på radion. Kom att tänka en viss lagfest. Saknar er innebandygubbar!

Det sägs att det är viktigt att tänka på vikten. Helst när man flyger är det viktigt att tänka på vikten. 20+8 kilo tillåter Lufthansa att jag packar med mig. I och för sig är 20+8 kilo ungefär det min kropp tillåter mig att jag packar med mig med tanke på att det är jag själv som måste släpa på packningen. När man ändå har någonslag begränsing gäller det att packa lite snålt.

Så jag gjorde det. Och packade bara med mig en gng träningskläder. Jo, tack. Jag vet att det inte luktar mumma precis när man kränger på sig träningskläderna för femte gången. Men men. Jag skall ju ändå träna själv. I tisdags tog jag mitt första pass här nere och igår var det dags igen. Jag kom hem från jobbet vid sjusnåret och skulle dra på mig träningskläderna som hängde på duschkabinen.

Men det fanns ett problem. Jag hittade bara en strumpa. En stackars träningsstrumpa. Högerstrumpan. Vänsterstrumpan var spårlös. Den gick verkligen inte att finna. Att jag vet att det just var vänsterstrumpan som var försvunnen beror på att jag har sådana där löparstrumpor som är märkta L och R. (L=left=vänster, R=right=höger, så nu är alla med hoppas jag).

Men nu återstår frågan. Hur kan en strumpa bara försvinna på ett hotellrum? Jag är helt säker (100%) på att jag hade båda med mig från löprundan i tisdags. Borde ju märkt om jag tappat vänsterstrumpan efter vägen. Nu var det ju så att det var det enda paret löparstrumpor jag hade med mig (med tanke på vikten) så igår fick jag träna i dubbla giraff-strumpor på vänsterfoten. Och hur gick det? Jo, jag sträckte mig i låret. Nåja, det kanske inte berodde på strumporna. Snarare på kyla och ålder.

Idag har jag köpt nya löparstrumpor. Av märket Nike. För halva priset.

Fredag kväll och klockan är strax efter åtta. Hela Sverige sitter och myser framför På spåret. De kanske har en intern tävling inom familjen. Någon kanske precis i det nu gissar på Eskilstuna. Och här sitter jag. Ensam på mitt hotellrum i Augsburg. Augsburg som inte ens skulle platsa i På spåret. Till skillnad från Eskilstuna. Och inte kan jag ringa någon. För alla ser ju på På spåret.

I dag åkte jag spårvagn med en man med fruktansvärt lustiga mustascher. De var liksom formade som korkskruvar ut från mungipan. Kanske inte så lätt att förklara men jag vågade inte ta upp kameran för att fotografera den pimpade mustaschen. Det är förresten inte så många som fotograferar här i Tyskland. Råkar man ta upp sin digtalkamera för att föreviga något så stirrar alla på en. Precis som om man vore en japan. På tal om spårvagn så åkte jag spårvagn med tre nunnor igår. Inte heller de vågade jag fotografera.

Idag har jag jobbat i denna mappen:

Efter tre veckor i Sverige och efter tre veckor av extremt dåligt bloggande är jag tillbaka i Augsburg. Här är det mesta sig likt förutom att jag har bytt hotell. Jag misstänker att jag har bytt upp mig men jag är inte helt säker än. Utanför mitt fönster ligger nämligen "crazy bar".  Undrar egentligen hur crazy det kan bli till helgen?



Dessutom saknade mitt hotell internet. Eller saknade och saknade. Internet fanns men det kostade pengar. Så nu har jag köpt lite tyskt internet och änså länge har det fungerat fint. Har varit uppkloppade i drygt tre timmar. Det var ungefär den totala uppkopplngtiden för fem veckor på mitt gamla hotell.

Men jag har en minibar. Lite lyxigt. Och ganska mycket 80-tal. Men möjligheten att kyla mat och dryck saknade jag på det förra hotellet. Gick bra så länge det var plusgrader och jag kunde utnyttja balkongen som kylskåp men sen satte kylan från Alperna in. Idag stoltserade Augsburg med sol och minus tio grader (enligt taxichauffören).



Jag har en klockradio av modernt snitt på mitt nya hotellrum. Jag skall prova den inatt. Återkommer med en recension i möre. Kan även återkomma med fler bilder på mitt nya hotell om intresse skulle finnas.